magicu.blogg.se

 

Seger har varit väldigt duktig på att söka kontakt och komma när jag ropar, vilket nu är som helst bortblåst. Det är ungefär som att hon är ute och går själv i skogen, hon skite ri vad jag gör, vad jag säger eller vart jag är. Hon går sin egen väg, vilket jag till viss del uppskattar - en afghan ska vara självständig. Dessvärre blir det lite jobbigt när jag tycker vi ska gå höger och hon vänster, jag säger raktfram coh hon säger bakåt. Jag säger stanna, hon menar på att vi ska springa. Detta gäller både när hon är lös och i koppel och det spelar ingen roll om jag har godis eller inte, hon gör sin grej och tycker det är kick ass.

 

Idag ledsnade jag däremot, så när hon var en bit bort och jag ropade men hon fortsatte gå, vände jag och gick tillbaka från det håller vi kom, ropade "hejdå, nu går vi" så kom hon som ett skott och ville DÅ ha godis. Min lilla odåga. Efter det övade vi mycket på kontakt. Att hon ska titta på mig innan det är okej att gå, eller innan jag kopplar lös henne. Små saker.

 

Hon har alltid haft en egen vilja och väldigt stakra åsikter kring vad man ska göra när, och hur. Men nu känns det som att det blivit aningen värre och vi ska verkligen jobba på det.

 

När vi är hemma går hon och hämtar saker, som en retriever-afghan hon är. Mina tofflor, en tidning, ett par shorts och en och annan strumpa som kommit på vift. Hon försöker ständigt ta Lokes märgben, fastän hon har ett eget, så hon har bägge. Loke som är så snäll låter henne ta det och bara ligger och tittar för att sen slicka sig om munnen. Jag valde då att gå in och ta märgbenet ifrån henne och ge till Loke, som förstås vart jätteglad, räckt eåt Seger det andra som hon tuggade på i trettio sekunder, och så började vi om. Loke tittar med sina ko-ögon och Seger är skitnöjd över att hon erövrat bägge benen.

 

 

Tålamod, Helena. Tålamod.